julianochjag

Inatt drömde jag att vi köpt ett hus. Plötsligt sitter jag i en soffa i vardagsrummet. Det börjar spöka bakom mig, och framför mig står Marko. Jag drar upp knäna under hakan, blundar hårt och sätter händerna för öronen. Marko, som nu sitter bredvid, tar försiktigt bort mina händer och säger med mjuk stämma: Du måste öppna upp och acceptera det. Samma händelser upprepar sig gång på gång och jag berättar hur dåligt jag mår och hur rädd jag är. Jag försöker även att möblera om men inget hjälper. Till slut fattar jag något, och jag kan acceptera det. Då förvandlas vi till två ljuspunkter och flyger till ett ljusare finare ställe, flyger genom golv och tak. Där vaknade jag! Jag tolkar min dröm som att huset är mitt psyke. Spökena mitt förflutna, möblerna mitt nu. Att jag möblerade om betyder nog att hur mycket jag än vill ha saker ogjort eller ändra på, så går det inte. Det är så det ska vara. Jag kan bara möblera mitt nu och skapa min framtid. Öppna upp mitt sinne och faktist acceptera det. När vi flög genom huset från den mörka undervåningen, till den ljusa övervåningen så kändes det så lätt, sprudlande och lyckligt.